Nostalgiskt

Ser att det verkar ordna sig för kvaretsbion på södermalm i Stockholm politikerna har nu beviljat ett bidrag som hjälper till att rädda verksamheten åtminstone ett tag till. Jag hoppas dom inser vilken kulturskatt som Stockholm innehar där och gör stödet permanent.


Ordet kvartersbion är för mig förknippat med ett stort mått nostalgi det för mig i sinnet tillbaka till min tonårstid då man ofta gick på kvartersbion bara för att ha något att göra, vilken film som visades var inte så viktigt eftersom biljetterna var billiga. Om jag minns rätt så fanns det där då en möjlighet att köpa smörgåsar som nu i minnets dimma verkar vara dom godaste man ätit. Troligtvis så var dom inte det men i alla fall så åt man dom.


När man tänker tillbaka på sina tonårsår så rinner ju andra klassiska ställen i Stockholm upp som man gick till för att känna sig lite vuxen eller rebellisk jag vet inte. Hur många av er som läser ler igenkännande åt namnen "Alexander Lukas" , Kamraspalatset, palladium ja listan kan göras lång.


Kanske skall berätta lite om dom olika ställena "Alexander Lukas" var en flipper och spelhall som låg nere precis utanför spärrarna på Hötorgets tunnelbane station, där man tillbringade många timmar som tonåring petande enkronor i olika spel. Det som då kändes som enormt fascinerande spel är sådant som dagens ungdomar troligtvis bara skulle skratta åt, utvecklingen har ju varit enorm. Flipperspel med mekaniska räknevärkar räknevärk mekaniska spel med bara en pytttegnutta elektronik som bara syntes i bakgrunden som en lite halvdålig film med usel kvalité.


Jag minns speciellt ett spel som handlade om att man skulle skjuta ner cowboys med ett gevär och ibland så öppnades en dörr och man skulle skjuta först mot en snabbdragande cowboy, det var spännande då.


Sen kom ju den stora succén Asteroids vilket knep en stor del av dom knappa ekonomiska resursen man hade men det var ju så roligt. För er som inte känner till spelet så var det så att man i mitten av en svart skärm hade ett med enkla streck ritat trekantigt skepp som man snurrade runt och sköt med. Ja det är sant skeppet var designat som en trekant bokstavligt talat spetsig men ändå. Och stenarna som man sköt på som successivt delade sig i mindre och mindre bitar för att till slut försvinna såg ut som när jag tänker tillbaka på det såg ut som någon form av stiliserade runda moln.Ett av skälen till att det var roligt att gå det var kanske att det stället var ett av vuxenvärldens främsta hatobjekt på den tiden.

Skall väl inte fastna där i min nostalgiska promenad utan jag tar er med till Kamraspalatset på S:t Eriksgatan. Det var en gammal fin bio ja lite sliten förståss men charmig. Dit gick man eftersom dom ibland visade filmer som ingen annan visade ja ofta var filmerna skit men dom hade ju vissa fördelar, ja i alla fall tyckte man det när man var tonåring. Ofta så fanns det med minst en toppless tjej i dom, och det var ju någonting som då kändes förbjudet.

Nästan granne med Kamraspalatset så låg Biljardpalatset en stor och mycket fin biljardhall dit man åkte för att spela biljard och äta och dricka något i deras cafeteria, att spela biljard var ju något som man gjorde för att det var skoj även om man var totalt värdelös på det då och är fortfarande. Cafeterian där var en helt annan sak, där minna jag med bestämdhet att dom sålde stora mackor men köttbullar och rödbetssallad på och man kunde till och med köpa en lättöl till. Att köpa en lättöl var väl inte så speciellt kanske utan det speciella var sättet dom serverade den på dom hade tro det eller ej en ölpump som dom tappade upp den ur i riktiga ölsejdlar, det var stort det.


Palladium på Kungsgatan minns ni den bion, ja den där dom hade sensorroundljud inkopplat som då var mycket avancerat med stora bashögtalare som på något sätt fick stolarna att skaka och vibrera, passade jättebra till filmen jordbävningen, men var kanske inte lika lyckat i stridsplanet Galactica. Och definitivt inte till andra filmer där det inte passade men eftersom systemet alltid var igång så fick man ta det vid stora basljud.


Jag minns en lite rolig historia om dom högtalarna, en av mina dåvarande kompisar som för till fälligt befann sig i en svår ekonomisk situation, det vill säga han var pank så det skrek om det bestämde sig för att ändock gå på bio på Palladium sagt och gjort, han smög sig in i salongen och gömde sig i ett stort hål i väggen där ingen kunde upptäcka honom, trodde han i alla fall. Tanken var att han precis efter reklam filmen skulle smyga fram från sitt gömställe och titta på filmen. Vi övriga betalade snällt våra biljetter och gick in och satte oss ner.


Där hade historien kunnat slutat om det nu inte var för ett litet aber för min kära kamrat. Det han trodde var ett litet prång som han gömt sig i var inget prång utan en av dom enorma högtalare som krävdes för ljudsystemet. Vilket han upptäckte så fort den första reklamfilmen startade på högsta volym, vilket reklamfilm alltid då kördes på med ett gigantiskt basgitarrsolo.


Cirka någon sekund efter att reklamfilmens basgitarrsolo startat så hörs ett enormt vrål av smärta i salongen vilket får allt sorl att med omedelbar verkan upphöra. Jag lovar sorlet återupptogs ganska snart med förnyad styrka då min stackars kamrat vilt skrikande men händerna över öronen sprang utmed ena väggen, vad han skrek är jag än idag säker på han skrek Mamma konstant ända fram till en stor biografvaktmästare kom och bar honom med milt våld ut ur salongen.


Att han skulle ha skrikit mamma förnekade han sen efteråt med eftertryck men eftersom alla vi övriga var totalt övertygade om att det var det han skrikit så var det nog så.


Jag lovar er han plankade aldrig mera på bio någonsin


Bloggtoppen.se


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0