Offermentaliteten
Maria Abrahamsson skriver i dag en krönika om hur våldtagna kvinnor förvandlas till otillräkneliga offer, mycket läsvärd och tankeväckande.
I Sverige idag har det blivit mer eller mindre standard att betrakta offer som otillräkneliga, speciellt de som varit med om att bli utsatta för någon form av brottslig handling eller olyckor med tragiska konsekvenser. egentligen så har det ju gått så långt att stämpeln offer kan sättas på mer eller mindre varje människa i Sverige för alla är vi väl mer eller mindre offer för något
Vad händer när någon ådragit sig stämpeln offer, jo genast som ett brev på posten så kommer det en väldig massa myndighetspersoner och andra rusande som med omedelbar talar om för den stackars utsatta människan hur den verkligen mår eftersom hjälparna alltid vet bäst. Detta beroende på att ett offer inte kan tänka själv utan måste få hjälp med att tänka så människan tänker på rätt sätt.
Visst är det bra att människor i svåra situationer kan få den hjälp de behöver men den skall inte tryckas på dessa eftersom alla vet att de mår dåligt. Alla har ju sitt sätt att hantera krislägen i livet, en del gråter andra skrattar åt det huvudsaken är att de på något sätt reagerar, det är de som inte visar upp några som helst reaktioner som är i kris inga andra. Låt dessa själva välja när dessa vill ha hjälp eller inte.
Men låt oss med omedelbar verkan upphöra med att se våldsutsatta kvinnor som otillräkneliga offer utan se dom som dom individer de är och stödja varje offer på ett individuellt sätt så att offren kan återgå till det liv de hade innan det hemska hände resten av offermentaliteten får vi arbeta bort senare
