Gå i frid Engla
Nu är Engla begravd och Begravningen sänd i Tv, Jag skall erkänna jag tittade inte hade aldrig ens tänkt tanken eftersom jag på alla sätt håller mig borta från begravningar även de som gäller mina egna nära och kära.
Efter vad jag läser så var det en stillsam och värdig ceremoni som ägde rum det är något som gör mig glad i alla den sorg man känner bara av att läsa om begravningen. I och för sig så ligger det i begravningens natur och vår uppfostran att bli ledsen i samband med begravningar, men när det gäller ett barn så känns det mera orättvist och fel.
Det känns bra att begravningen inte utvecklades till det spektakel med mediekåta kändisar som gör allt för uppmärksamhet och politiker som gråter krokodiltårar bara för att få bättre siffror i opinionen. Utan att det var de som var närmast Engla som deltog i kyrkan.
Jag hoppas att nu när allt är över Engla kan få frid och slippa bli en följetong i media.
Men en stor del av den kollektiva sorg som nu genomsyrar svenska folket är uppbyggd av media på ett mycket dramaturgiskt skickligt sätt, utan att göra några övriga jämförelser än just mediebevakningen så för medias bevakning av Englas begravning mina tankar till den kollektiva sorg media byggde upp runt noshörningen Nelson. Där kvällspressen lyckades med att få småflickor att stå utanför pressbyrån och gråta när de såg bilden och nyheten om Nelsons död på löpsedeln.
Är det en liknande reaktion som media i stort nu velat bygga upp? Man kan börja tro det för sorg säljer det vet alla redaktioner, kanske till och med bättre än sex.
Som avslutning vill jag säga att jag låter mina tankar inte bara gå till de familjer som förlorat sina barn i hemska vansinnes dåd utan jag tänker på alla familjer som av en eller annan anledning förlorat ett barn, orsaken till förlusten gör inte att en familjs förlust är större än någon annans
